I år hade jag återigen besök av en av kämparna som var med förra gången, Göran Bayard, och då vi nu beslutade oss för ett nytt försök, tog vi i god tid, redan före avresan från Sverige, kontakt med stationschefen Dan Elya. Han meddelade, att vi var hjärtligt välkomna att bese anläggningen då vi kom till "The Sunshine State" och att det bara var att höra av sig, så skulle han se till så vi blev insläppta.

Efter ett par timmars bilresa var vi framme vid sändningsanläggningen, som ligger cirka 20 km norr om sjön Okechobee, Floridas största sjö och vattenmagasin. Vattenytan ligger ett par meter över marknivå, så hela sjön är omgiven av en vall, så för att med båt kunna ta sig in i sjön, måste man passera någon sluss, av vilka det finns ett flertal runt sjön.

Vi hade fått en noggrann vägbeskrivning till stationen, men då vi kom i närheten var det inte svårt att se var den låg. Området är väldigt flackt, boskapsmark, och mitt därute reste sig den imponerande antennparken.

Denna gång var grinden öppen, så det var bara att köra fram till stationsbyggnaden och stega in i receptionen. Där möttes vi av David Buddenhagen, teknisk chef, som direkt frågade, om vi kommit dit för det religiösa eller det tekniska. Då vi talade om, att det nog snarast var för det sistnämnda, fick vi veta att David själv var sändaramatör med call KA8SNK.

Vi började rundvandringen i ett par långa korridorer fyllda av sändare, tillsammans 14 stycken av märkena Harris och Continental, alla vattenkylda. Något lämpligt vattentag fanns inte i närheten, utan rent vatten fick köras dit i stora plastflaskor. Vattnet passerade därefter genom ytterligare rening, där man med jämna mellanrum fick byta filter.

Effekterna varierade, men de flesta var på 50 eller 100 kW, och de flesta var också igång samtidigt, nattetid alla 14, vilket resulterade i en icke föraktlig elräkning på USD 70.000.00/mån.

Vid varje sändare fanns uppgift om vilken frekvens som gällde vid en given tidpunkt. Ingenting var särskilt datoriserat, utan man fick ställa in frekvenserna manuellt.

Alla sändare var tillverkade på 70-talet, så man hade ganska många avbrott p.g.a. tekniska fel. Sändarna övervakades från ett kontrollrum, utrustat med fellarm, och under tiden vi var där, kanske 1.5 timmar, gick larmet ett par gånger.

Eftersom anläggningen ligger mitt ute på ett fält, hade man tidigare haft mycket problem med åsknedslag i antennmasterna, vilket förstörde motorerna som används för att byta antennriktning. Man hade nu isolerat motorerna från masterna och på så sätt blivit av med många avbrott och reparationer.

Antennparken består av ett 60-tal torn, vilka används till att bära upp de 23 olika antennerna av diverse olika typer såsom romboidantenner, gardinantenner m.m. Antennerna i sig kan inte vridas, men med hjälp av de ovanämnda motorerna, som driver stora switchar kan man välja antenn för rätt sändningriktning.

12 anställda finns vi stationen, och man har delat upp sig i tre arbetslag, som finns där kontinuerligt. Sändningstiden är 239 timmar/dygn och man sänder på 10 olika språk till alla delar av världen.