CON:s artikel 2 från Florida 2003-2004. Publicerad februari 2004.

 

Cape Coral once had its 'own voice'

Radio station entertained, stirred controversy

Den gamla byggnaden ser ut att ha övergetts hals över huvud. Vinylalbum, kaffekoppar, registerkort och kassetter ligger utspridda över den blå, fläckiga mattan. Spindelväv hänger från väggarna och en armé av myror svärmar runt det trasiga glaset i ytterdörren. Delar av en träram hänger från ramen som en gång inramat stenbokstäverna på den bleknande, gula fasaden. Det här är allt som är kvar av WRCC-FM 104, Cape Corals första och enda radiostation. Flertalet av de motorister som kör Pine Island Road lägger inte ens märke till den förfallna byggnaden och den 30 meter höga metallmasten strax bredvid. Ännu färre känner till stationens plats i Floridas sändarhistoria.

WRCC-FM levererade musik och kontroversiella program under de sista dagarna av oberoende, format-fri radio i slutet av 1970-talet och början av 80-talet. "Vi riktade oss till den schizofrena demokratin" säger Ron Abplanalp, en annonsförsäljare och mediainköpare som startade sin karriär hos WRCC. Efter ett otal ägarbyten och byte av format, köptes stationens frekvens av Beasley Broadcasting och bytte namn till B-103.9. Stationens discjockeys flyttade till större kontor i Fort Myers och stationsbyggnaden har nu stått övergiven i mer än 10 år. Även stationens många olika personligheter speglar dess 13-åriga historia. Den första ägaren till WCCR var en pensionerad veterinär, som inte hade ett dugg med media att göra. Enligt gamla artiklar i News-Press, ville Dr. Paul E. Eder "ge Cape Coral en röst" genom att starta W-R-adio C-ape C-oral. "Det tog tre år för honom att komma igång" säger Ruth Eder, Pauls änka som nu bor i Fort Meyers. "Vi kallade det för minnenas musik, vi spelade underbar musik" tilläger hon. Eder sparade inte någon möda för att göra sin småstadsstation stor. Stationen var bemannad 24 timmar om dygnet. Han investerade i en Cessna Skyhawk och anställde en pilot som var "ögat i skyn" under morgonsändningarna.

Vid stationen fanns en 30 meter hög mast

Bara fyra år efter att man kommit i luften, sålde han stationen till The Mariner Group, samma firma som senare öppnade South Seas Plantation och även Robb och Stucky. "Vi var rockies. Vi visste inte alls vad vi gjorde men vi hade kul under tiden" säger Al Ten Broek, vd för The Mariner Group och en av de tidigare delägarna.

Artikel av Osvalodo Padilla, Fort Myers News Press den 11 december 2003.

Ovanstående artikel läste jag i Fort Myers lokaltidning en dag några veckor före jul. Nyfikenheten väcktes direkt, en övergiven radiostation, det lät spännande, så någon vecka senare beslutade jag mig för att åka tillbaka till Fort Myers för att se om jag kunde hitta den f.d. stationen.

Fort Myers ligger i Lee county på Floridas västkust, ca fyra svenska mil söder om Port Charlotte där jag bor. Det är den största staden här i närheten, vidsträckt, och efter att ha kollat kartan såg jag att Pin Island Road startar i norra delen av Fort Myers och går västerut till Pine Island, en ö strax utanför kusten. Sträckan att leta på kunde väl vara sådär 15 kilometer, men upplysningen om en 30 meter hög mast lät som en bra ledtråd.

Hoppet hade nästan övergivit mig, var snart framme vid bron till Pine Island då jag en bit bort över trädtopparna såg en mast som kunde passa in på beskrivningen. Och den här gången var det den rätta, en bit ut på ett gärde låg en övergiven byggnad med masten jag sett strax bredvid. En lerig väg ledde över gärdet och fram till en asfalterad parkeringsplats framför byggnaden. Inga bilar på den, jag hade gott om plats och parkerade bredvid en tom drickaback. Med kameran i beredskap klev jag ur bilen, såg mig omkring och kollade om platsen motsvarade platsen beskriven i tidningen.

Och visst var jag på rätt ställe. På väggen fanns i meterhöga bokstäver callsign WCCR. Man hade försökt dölja bokstäverna genom att sätta upp en träspaljé framför dom, men tidens tand hade gått hårt åt denna, den hade delvis rasat ihop och blottade bokstäverna på väggen.

Jag gick fram ock kände på ytterdörren, men den var låst men en titt in genom dörrens glasruta bekräftade tidningsartikelns uppgifter, massor av diverse bråte låg strött över golvet, troligen hade någon varit inne och sökt igenom kontoret.

Byggnaden var omgiven av ett högt stängsel, men i ett hörn av inhägnaden stod en stor container med luftkonditionsaggregat påmonterat och surrade. Den såg ut att vara av senare datum än byggnaden, koaxkablar ledde ut från containern och upp i masten, så tydligen användes antenntornet för något slag av kommunikation.

Jag gick runt till baksidan av inhägnaden, och se, där hade någon klippt upp ett hål i stängslet, tydligen den vägen objudna gäster tagit sig in. Efter att ha funderat ett tag på om jag skulle göra sammalunda, bestämde jag mig för, att det var nog säkrast att avstå, såg att jag var iakttagen från en närliggande fabriksbyggnad. Och "trespassing" i Florida är inte så lyckat, ibland skjuter dom först innan dom kollar vad som var å färde så jag nöjde mig med att se mig omkring utanför stängslet.

Lite spännande hade det i alla fall varit, och efter att ha tagit några kort på platsen, åkte jag en sväng ut på Matlacha, den närmsta ön. En mycket vacker plats lik-som ön utanför,Pine Island, väl värt ett besök, så kommer ni åt det hållet, passa på och njut av en vykortslik del av Florida. En kopp kaffe och en doughnut satt fint före hemresan, som gick via Burnt Store Road och förbi många flotte villor.

Callet, WCCR, fanns bakom spaljén

Text och foto: CON