Publicerat 2014-10-19
NDL Goes North
Sista gången jag var i Parka var för åtta år sedan, men nu var dags igen. Tillsammans med mina NDL-kompisar Sigvard, Janne Görlin och Bosse Gustavsson startade vi i (i min mening) svinottan den 2 oktober och ställde färden norrut mot det första delmålet, Skellefteå.
Hösten hade ännu inte hunnit infinna sig helt, så i strålande sol och hyfsad värme gick färden norrut via Katrineholm, Gnesta och Strängnäs upp till Uppsala. Den här färdvägen skulle enligt expertisen gå snabbast, eftersom vi annars hade riskerat hamna i den stockholmska morgonrusningen, vilket inte brukar vara någon höjdarupplevelse. En fikapaus hann vi med på ett litet ställe strax innan Uppsala, där en något yrvaken ägarinna just höll på att plocka fram gårdagens djupfrysta bullar. Sjön suger, säger man men så gör även asfalten. Sigge, som kan den här vägen visste exakt var alla matställen låg så nästa inbromsning för förplägnad blev i Tönnebro, någonstans mellan Gävle och Söderhamn. Vi som hade fikat på förmiddagen nöjde oss med var sin dricka och en macka, Sigvard klämde i sig en stadig lunch. Eller kanske var det middag?
Det fina vädret höll i sig och vi rullade snabbt fram utmed Norrlandskusten, även om genomfart Sundsvall tog lite extra tid pga ett riktigt maffigt vägbygge. Höjdpunkten där kommer att bli den nya bron över Sundsvallsviken (eller vad det nu heter). Förbifart Sundsvall med den nya bron öppnar antagligen i slutet av året. Enligt lokaltidningen, har förste man över bron fått betala 18.000:-för denna upplevelse, pengar som skänks till välgörande ändamål. Ett landmärke på vägen norrut är Höga Kusten bron, så där stannade vi naturligtvis och intog vårt eftermiddagskaffe.
Sigvard, som är fena på det här med amerikanska callsign, brukar alltid få till någon station med hjälp av de tre bokstäverna på bilarnas bakskylt. Själv är jag inte särskilt haj på det, men då den här bilen dök upp framför oss, var det ju en riktig radiobil, även om frekvensen inte stämde.
Dagens slutmål var Skellefteå, dit vi anlände vid 19-tiden norrländsk sommartid. Efter lite irrande, trots GPS anlände vi till STF:s vandrarhem, Stiftgården, där vi i brist på annat hade beställt rum. Inte något Hilton, precis men vi skulle ju bara stanna över natten. Sigvard hade inte hunnit käka upp sin medtagna matsäck så han stannade kvar på hotellet, men vi andra tre begav oss in till centrum för att hitta ett matställe. Det visade sig inte vara så lätt, centrum var ganska så ödsligt, kanske var alla och såg på hockey eftersom Skellefteå spelade hemma. Efter några missvisningar hittade vi i alla fall en kinakrog där vi inte behövde trängas, vi var de enda gästerna. Efter en stadig frukost 80:-, (ingick ej i rumspriset) var det dags för de sista 45 milen. Även den här dagen hade vi tur med vädret, solsken och hyfsat varmt. Vi tog sikte på Luleå för att hitta en skoaffär för inköp av ett par tofflor. Jag hade glömt mina hemma, och jag vet av erfarenhet, att ett par sådana behövs däruppe i skolan. Vi lyckade naturligtvis missa avfarten till stan, som ligger en bit från E4:an, så vi fick vända tillbaka söderut för att hamna rätt. Att hitta ett köpcenter var inte så lätt, men efter en stund letande i centrum fick vi anvisning att åka tillbaka den väg vi kommit och sedan svänga till vänster vid Rostbollen. Nu kom vi rätt och hittade både köpcenter och Skokanonen där jag inhandlade ett par tofflor för 399 riksdaler. Efter att ha offrat en timme på det här äventyret var vi ute på E4:an igen och då var det dags för tankning. Där hade vi tur och hittade mack och mat på samma ställe, och dessutom fick vi en pratstund med den stolta ägaren till en fint restaurerad Volvo Amazon Combi -64.
Dags att klämma de sista 25 milen som avverkades i rask takt med ett kort uppehåll för fotografering då vi passerade Polcirkeln. Framemot 15-tiden var vi framme i Junosuando där vi bunkrade upp för några dagar. Ett problem är att man aldrig vet vad som finns i hyllorna i Parka, så därför finns det alltid gott om diverse varor såsom toa- och hushållspapper, senap, ketchup och diverse andra torrvaror. Hittade bl.a. ett paket knäckebröd med utgånget datum ett par år tillbaka i tiden, men vid oral koll visade det sig att det var inget fel på det så vi knaprade glatt i oss det.
Skolan såg ut som den gjorde då jag lämnade den för kanske åtta år sedan och skogen bakom den hade inte blivit tätare, så det var inget problem för Sigge och Janne att montera transformatorerna till de 7 antenner som nu finns uppsatta. Dessa är: 253 gr. (750 m), 277 gr. (900 m), 301 gr. (910 m), 309 gr. (780 m), 324 gr. (750 m), 350 gr. (1000 m) och en Asienantenn i 51 gr., ca 750 meter lång). De båda raska gubbarna klarade av jobbet på 1,5 timme och efter att ha monterat upp fördelare och kabelhärvor var det dags för en koll så allt fungerade. Och visst gjorde det det! Inga problem utan nu var det bara att invänta det viktigaste, alltså konditionerna.
Hade det varit fint under uppresan, var det nu tvärtom då vi klev ur bingarna på lördagsmorgonen för att starta det mera seriösa lyssnandet. Verkligt trist ute med en tjock dimma som hängde som ett lapptäcke över skolan. ”Perfekt, tyckte Janne. Nu blir det konditioner! Sol och fint väder, det är för Spanienturister, inget för oss DX-are för då är kondsen alltid urusla!” Detta stämde till att börja med inget vidare, men faktiskt, på söndagsmorgonen vid 5-tiden då det var samma taskiga gråväder lossnade det lite och en hel del NA började höras. Själv är jag ingen hejare på transatlanter, men som tur var hade vi ju Sigge med som vet vad som brukar höras på frekvenserna och var stationerna ligger rent fysiskt. Lyckades i alla fall skrapa ihop lite mer än en handfull rapporter och har några till att bearbeta hör hemma. Någon trålning var det inte från min sida, jag använder mig av en R-75:a och en gammal Philipsbandspelare. Denna lyckades jag dock aldrig få igång, men jag spelade in lite på den medhavda datorn med ganska uselt resultat. Få se vad det ger vid en koll.
Måndagen hade vi avsatt för ett besök i Kiruna för att se om staden fortfarande låg kvar på sin gamla plats. Man har ju där bestämt sig för ett riktigt stölleprov, staden skall nämligen flyttas så att malmbrytningen under jord kan fortsätta utan att staden ramlar ner i något svart hål. Nu är det bara malmpriserna som rasar, så vi får väl se hur det går med detta. Då man ser staden, frågar man sig om planerna verkligen går att genomföra och om det är värt priset. Samma dag som vi var i Kiruna, stoppade Northland sin gruva i Pajala och 500 människor där blev av med sin försörjning. Vore det inte bättre att LKAB tog över där i stället för att flytta en hel stad?
Nåväl, i strålande sol och 12 grader varmt gav vi oss mot Kiruna. På vägen stannade vi och kollade in Suptallen, ett välkänt landmärke mitt mellan Parka och Kiruna. Tallen, med sin egendomliga form var rastplast för forna tiders skjutsar, man stannade där och tog sig ”one for the road” innan man fortsatte. Nu var det något nödhjälpsarbete på gång där, man hade fixat till en fin rastplats för dagens vägfarande. Innan Kiruna svängde vi av E10.an för att ta oss en titt i Jukkasjärvi och det berömda ishotellet. Trots den nordliga läget fanns inte en snöflinga kvar av Ishotellet, utan vi fick tänka oss det som det ser ut på vintern. Något som däremot fanns kvar, var den fina träkyrkan från 1600-talets början med altarmålningar av den kända konstnären Bror Hjort.
Väl framme i Kiruna kunde vi snabbt konstatera att staden låg kvar på ungefär samma plats som då Janne och jag gjorde ett ofrivilligt besök där för så där en åtta år sedan. För att få en ordentlig överblick av stan med omgivningar, begav vi oss upp på toppen av skidbacken strax uranför stan. Ingen snö där än, det tar väl några veckor till innan man kan kryssa nerför pisten men i fjärran såg vi det snöklädda, mäktiga Kebnekaise-massivet. Såg ganska imponerande, måste jag säga. säga.
Efter att ha knallat omkring i centrum av staden, vilket inte är något Manhattan direkt, lyckades vi hitta ett exotiskt matställe. Renskav med tillbehör? Inte, där serverades en buffé med kebab och tacos! Men det slank ner det också. Innan vi begav oss tillbaka till Parka hann, vi med ett besök i den välkända träkyrkan, uppförd mellan 1909 och 1912. Ett mycket imponerande bygge som låg där kyrkor ska ligga, alltså mitt i byn. Noteras kan, att som närmsta granne till kyrkan låg en moskè, komplett med minaret där det fanns plats i toppen för en böneutropare. Kanske den behövdes, det var påfallande gott om gästarbetare i stan och de såg ut att vara från diverse varmare länder. Undrar vad som drog dessa till de här nordliga trakterna, så mycket arbete kan väl inte finnas där förutom gruvarbete?
På morgonen hade Roland varit inne med två fina fjällrödingar vilka vi tänkte ha till middag. Vid Kirunabesöket passade vi på att inhandla lite tillbehör till fisken. Under tiden vi varit borta, hade Roland varit tillbaka och fileat rödingarna åt oss, så nu var det bara att fylla dom med citron, dill och smör, slå in dem i folie och sätta in dem i ugnen. Serverades sedan med kokt potatis och hollandaisesås. Om kocken får säga det själv, blev det en riktig smarrig måltid som säkert kostat 197:- per portion på någon finare stockholmskrog.
Vi hade tänkt köra de 135 milen det är till Norrköping i ett svep, men på tisdagen tänkte vi om och beslutade oss för att övernatta i Umeå på Sigges gamla favoritställer som nu bytt namn till Porten till Norr (eller något däråt). Efter storstädningen gav vi oss i väg i god tid för att slippa jäkta och vi hann stanna till vid Jockfall, halvvägs ner till E4-an och kolla den ganska imponerande forsen. Säkert ett bra fiskeställe om man är lagd åt det hållet. Lunchen intog vi i Töre, där men uppgraderat den gamla vägkrogen så att nu var det ett riktigt flott ställe och maten var i den övre medelklassen.
Efter att på nytt ha irrat omkring någon timme i Luleå (igen), där Janne jagade en lampa till Volvon, klämde vi de sista milen 30 milen till Umeå, där vi var framme vid 17-tiden och hann vila upp oss en stund innan middagen. Dagen därpå var det bara 70 mil kvar hem till Norrköping, vilka avverkades i rask takt med endast en lunchpaus i Hackås plus några stopp för att uträtta trängande behov och vid 17-tiden var vi hemma igen.
En sammanfattning av resan blir, att det var kul att komma till Parka igen, trots att kondsen i stort sett uteblev. Janne fick i alla fall ihop till 26 rapporter som han kunde lägga till de 84 han skickade efter besöket i vintras. Själv kan jag nog knåpa ihop ett 20-tal om jag vinnlägger mig och lyssnar noga på mina liveinspelningar. Hur det gick för Sigge vet jag inte, han fick väl kanske ihop en hårddisk till att avlyssna vid ett senare tillfälle.
Parkalompolo i förfall?
Någon mer resa blir det nog knappast för min del, det börjar det bli lite för jobbigt med resan. Tittar man också på kostnaden, hade den utan tvekan räckt till en vecka på lyxhotell med ”all inclusive” i Turkiet, 4 timmar från Norrköping med flyg. Så i fortsättningen får det duga med NDL:s QTH i Väsby, 15 km dit och i min sommarkåk. Men trevligt med lite social samvaro, oss gubbar emellan hade det i alla fall varit.
Text & bilder: Claes CON Olsson